De samlade Eurovision-juryerna må ha varit påverkade av de skräniga anti-Israelaktivister som fått oproportionerligt utrymme i medierna senaste tiden. Men Europas folk lät sig inte skrämmas. Israels Eden Golan fick flest 12-poängare och hela 323 poäng när folket fick säga sitt och slutade därmed, trots juryrösternas ynka 52 poäng, på en femte plats.

Den svenska juryn – bestående av trendkänsliga artister och programledare – gav Israels bidrag 0 poäng. Från svenska folket kom en rungande 12:a. Det innebär framför allt tre saker:

I svallvågorna efter Corona blev jag ”vaccinskeptiker”. Trots intensiv marknadsföring från myndigheter och företag, eller kanske just därför. Min skepsis gäller inte bara mRNA-vaccinerna utan också många traditionella. Tanken att ta en injektion för varje tänkbar sjukdom vi skulle kunna få, om vi har otur, känns en smula överdriven. Läkemedelsbranschen ser ingen bortre gräns för hur mycket vi kan vaccinera oss mot, precis som försäkringsbranschen inte ser någon bortre gräns för hur många försäkringar vi kan ta. Unga amerikaner får idag 73 vaccindoser före sin 18-årsdag, allt enligt standardprogrammet. Och då räknar man bara med en covid-spruta.

För att inte överbelasta min hjärna med tankekrävande material (som till råga på allt kan vara fel vilket är lätt hänt om materialet ska behöva passera just min hjärna) så är dessa rader författade enligt den mindre krävande textmallen KPLS (Krönika på lätt svenska). Dessutom ska jag börja med ett rasistiskt skämt vilket för det mesta gör publiken gynnsamt stämd.

I serien samhälleliga järnlagar som jag inbillar mig att jag kommit på – fastän jag är medveten om att de stolta uppfinnarna för det mesta haft fräckheten att stjäla idésprången från någon ännu fertilare källa; se bara på Stalin som av det tacksamma sovjetfolket tillskrevs ansvaret för alla tänkbara mänskliga påfund från radiokommunikationen till atombomben som visserligen inte var färdigkonstruerad vid hans död år 1953, men vad bryr sig ett äkta snille om att hans hjärna slutat fungera? – känner jag mig särskilt belåten med insikten att hur mycket överheten än pratar om decentralisering och subsidiaritet så går utvecklingen obönhörligt åt andra hållet, det vill säga att högre hierarkiska nivåer obönhörligen ackumulerar makt samtidigt som de svär på att de med full kraft driver motsatt process.

Eurovisionveckan går mot sitt slut och ikväll är det final. Main stream-medierna gör sitt yttersta för att få det att framstå som om motståndet mot Israels medverkan kommer från en stor majoritet av svenska folket. Under de senaste veckorna har det dock blivit tydligt att de som står för protesterna utgör en ganska patetisk blandning av islamister, överklassvänster och yrkesaktivister som inte representerar ens en bråkdel av svenska folket. Det blev inte mindre uppenbart när kommunisten – eller snarare kapitalisten – Mikael Wiehe gav sig ut på barrikaderna så här på hösten av sin levnad.

På det stora hela har jag ett mycket gott förhållande till Nacka kommun efter att ha varit anställd där i 12 år som socialsekreterare innan jag övergick till konsultverksamhet och egenföretagande.

Nacka är en rik, trivsam och naturskön moderatledd kommun med få utanförskapsområden där tidigare riksdagsledamoten Mats Gerdau (M) varit KO sedan urminnes tider. Där bland andra socialdemokraternas stora ledare Magdalena Andersson föredrar att bo, framför oroliga och brottsbelastade kommuner som Botkyrka eller Upplands Väsby.

Många av de människor vars omdöme jag sätter allra högst har fel i en fundamental fråga, nämligen vilken som är den härskande klassen i Sverige. Jag tror att en korrekt uppfattning på denna punkt är nödvändig för förståelsen av vad som händer i nationen. Jag har en käpphäst som jag visserligen exercerat tidigare på denna manege men ändå inte tvekar att åter låta visa sina konster till den nytta det eventuellt kan ha.

Carl von Clausewitz (1780 – 1831) blev framstående preussisk tänkare, general och fint gift men tydligen inte särskilt uppmärksammad under sin livstid. Ett faktum som eventuellt har någon betydelse vid analysen av Clausewitz är att Google visar upp ett stort antal porträtt av vederbörande varav alla verkar vara kopior av ett enda original, något som jag tolkar som att hans världsvida berömmelse kom sent såväl i världshistorien som i hans eget liv, detta dels just för att hans tänkande var svårbegripligt, dels för att hans främsta verk, som hette just Vom Kriege, publicerades postumt. Men efter döden studerades han desto noggrannare av ambitiösa kadetter världen över; Eisenhower sägs regelbundet ha citerat honom.

Jag tänker ofta att det ska mycket till innan jag förvånas över hur kvällspressen, ja alla main stream-medier, förhåller sig till omvärlden. Men nu har Expressen faktiskt gjort mig förvånad. Nyhetspodden ”Läget” har rubriken ”Israels mystiska frånvaro inför Eurovision i Malmö”. Som om det vore det minste mystiskt att israelerna håller sig borta från offentlighetens ljus i antisemitismens högborg Malmö.

”I valet mellan att försörja sig själva och att låta sig försörjas av andra föredrar de flesta det andra alternativet.” När jag någon gång kommer in på seriösa diskussioner om svensken och hans samhälle och framför denna tes, vilket inte sker så ofta eftersom det vilar en ständigt inandad förljugenhet i vår atmosfär, möts jag ofta av mothugg av innebörden att jag har en nedlåtande människosyn. Skulle jag själv välja socialen framför arbetsmarknaden, va?

London är en av världens mest turisttäta storstäder, och undra på det – i London finns allt. Själv har jag älskat London sen jag kom dit första gången när jag var barn – och faktiskt ännu längre än så. Jag drömde om London långt innan mina föräldrar tog med mig dit och när jag väl kom dit överträffades mina förväntningar. Men det är inte bara turiststråken och de traditionella sevärdheterna som fascinerar mig. Jag har också alltid varit fascinerad av Londons mörkare sidor, och gör gärna utflykter till ökända mordplatser. Här är historierna om några av dem:

I fredags avlossade någon sju skott i mot en dörr i det bostadshus där författarinnan Elisabeth Åsbrink bor. Åsbrink förklarade i P1 ett par dagar senare att hon blev så chockad att hon först ringde sin man, och först därefter polisen.

Jag tror inte det är sant.

Jag gissar att Åsbrink först ringde DN Kultur och sa att hon skulle leverera en text om hur våldet nu nått fram till hennes eget lilla reservat på Söder i Stockholm.

En gång frågade jag Hans Majestät Konungen vilken av Sveriges kungar som var hans favorit. Han log och sa att det hade väl varit underligt om han inte av släktkärlek hade satt en Bernadotte på mest framstående plats, nämligen Karl XIV Johan, den förste av hans släktingar på Sveriges tron. Det hade jag inte tänkt på utan föreslog obelevat och utan respekt för majestätets redan så tydligt framförda mening i stället Gustaf III – som faktiskt är min favorit. (Han genomförde motsvarigheten till franska revolutionen och tog ifrån adeln dess privilegier och införde något som påminde om demokrati på några veckor.)

Jag vet inte om det är för att jag börjar bli lite till åren som tankarna om livet, som det var förr, tränger sig på allt mer. Det Sverige där jag växte upp känns som en annan planet. Mamma hängde tvätt på en tvättlina på gården, ytterdörren stod olåst från morgon till sen kväll och gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd var något som hände i andra länder, långt härifrån.

Få uttryck har blivit så uppmärksammade, stolt utslungade, men också förkättrade, som sentensen ”den osynliga handen”. Formuleringen myntades av Adam Smith, en av den ekonomiska liberalismens anfäder. Tanken är, ungefär, att företagaren vidtar sina mått och steg för egen vinning, men att detta genom en osynlig hands försorg omvandlas till fördelar och framgångar för andra, vilket inte alls var företagarens avsikt. Så här skrev Smith i sitt stora verk Wealth of Nations (1776):

Senaste veckan har det gång på gång dykt upp en skärmdump på Facebook, så absurd att jag trodde det var fejk. Det var det inte. Nu ska det nämligen bli mode för män att ha pissfläckar på jeansen.

Modeskaparna själva drar den skrattretande valsen att de skapat jeans med artificiella pissfläckar som en kommentar till kapitalismen och konsumtionssamhället.

Rasism finns överallt. Sexism finns överallt. Kön är en åsiktsfråga. Kapitalism är tyranni. Rikedom är stöld. Fattiga länder är så på grund av kolonialism. Det är brottsligt att ta efter andra kulturer. Judar är suspekta. Man kan vara rasist utan att veta om det. Skadestånd ska betalas för slaveri. Motståndare måste tystas. Ord är våld. Tystnad är också våld. Fetma är hälsosamt. Vi bör straffas för sådant våra förfäder gjorde. Polisen ska avskaffas. Själva samhällsstrukturerna är rasistiska. All ondska kommer från vita och rika heterosexuella män, och världen är en kamp mellan dessa och alla andra.

Med anledning av de nu pågående tumulten vid de mest prestigeladdade amerikanska universiteten slogs jag av en banal observation som kanske inte har någon relevans. Vad kravallerna, som mest riktar sig mot Israels krigsmakt och landets premiärminister Netanyahu egentligen handlar om, är inte lätt att veta. Judiska tänkare som jag känner menar att en permanent pyrande antisemitism som fram till nu har hållits i schack av den västerländska civilisationen plötsligt förlorat sina hämningar och väller fram som en hänsynslöst straffande eld.